Long long time again...

Tjiihoo!

Jag lever även om det är väldigt långt emellan gångerna jag skriver här. År 2015 betyder iaf kommande mål och projekt. Jag måste kämpa en hel del för att uppnå dem, men jag ska göra det och det är det som är det viktigaste! Jag har tagit ett beslut de senaste dagarna  och det får vara min målbild inför framtiden. Hoppas jag klarar det:)

Barnen mår bra och allt flyter. Utvecklingssamtal hos Kevins lärare häromdagen och återigen är jag stolt Vilken kille!

Jack är inte sämre han! Så otroligt fin den lilla killen, Han imponerar varje dag.

Hur har jag fått så fina perfekta ungar?

För övrigt är det ganska mycket i maj månad. Typ varenda dag är planerad. Men men det blir snart juni och då ser det bättre ut:)

Jobbet tar upp en stor del av mitt liv nu både då jag jobbat ( så klart) och när jag är ledig. Det är väldigt oroligt inom landstinget nu och att 25 st har sagt upp sig och går innan sommaren från akuten gör det absolut inte bättre.

Är det värt allt slit man lägger ner? ibland undrar jag. JAg kan säga helt ärligt att jag börjar bli trött på människor.

Jag vill inte känna mig trött på människor efter 4 år som ssk inom landstinget. Jag vill inte det, men ibland gör jag verkligen det. Jag jobbar inte på akuten i Västerås. Jag jobbar på en stor vårdcentral i Västerås, där folk söker för fleråriga besvär, nagelträng och små sticksår. När jag väl står på trauma-rummet och koomprimerar ett hjärta, så får jag där efter skäll av den med nageltrång som har väntat i flera timmar??! Vartfan är egenvården och vården på väg? Jag skäms över den okunniga och egoistiska människan! JAg gör det och det står jag för alla dagar i veckan!

Annars är allt ok., i  fall att ni undrar:)

Jag har fått lång betänketid, jag har analyserat och jag har vänt allt ut och in minst 100 gånger. Slutsatsen varje gång blir att jag inte kan förstå. Jag fattar inte. Varför? Hur?

Det glider mig längre och längre bort. Känns som i går samtidigt som en evighet. Är du feg? Är du rädd? Eller prioriteras jag helt enkelt inte?

Jag har fler gånger sagt åt mig själv att sluta analysera, sluta tänka och fundera. Och jag har gjort det också. Men jag återkommer alltid till dessa stunder, dessa kvällar. Då tankarna löper amok. Då jag funderar på vad jag är värd för dig och varför du inte prioriterar mig. Bryr du dig? Skäms du? Säg det i så fall.

Jag har en ganska tung ryggsäck, med blandad kompott, en ryggsäck som väldigt få människor har fått smygtitta in i. Ingen har nog egentligen fått sett den på djupet. Ibland vill jag hälla ut allt och bara blotta innehållet. Det här bär jag på, det här är jag. Men jag kan inte. Av olika anledningar, men mest för att jag är rädd att göra andra människor besvikna. Det är de värsta jag vet. Att jag gör en annan människa ledsen och besviken. Men varför låter jag då andra människor göra mig besviken?

Är det värt det? Ska jag behöva ta det? Ska jag ens behöva tvivla eller analysera detta?

Ibalnd är jag bara ett barn, ett barn i en vuxens kropp. Sårbar och liten. Samtidigt som jag är vuxen och stark.

Jag vill bara veta. Få ett avslut. Move on....

Jag är den jag är, jag har blivit den jag blivit...

* Det är ingen som ser, att clowner inte ler*

Ligger hemma i sängen. Barnen sover och hunden lika så. Dagen spenderades på jobbet med härliga kolleger och en del konstiga ?! patienter...ja tro det eller ej, men vi får in alla sorter man tänka sig kan. Eftermiddagen och kvällen spenderades i Avesta med de bästa. Middag hos mamma och Torkel, tillsammans med mormor, Hasse och Lisa. Kan lördagskvällen ha spenderats bättre än så? Nej jag tror knappast det!

Jag älskar att vara "hemma", men jag är det på tok för sällan. Jag gillar att ha mina kära nära mig. Sju mil bort är egentligen inte mycket, men mitt i vardagen, mitt i livet så är sju mil i bland på tok för lågt. Det som är skönt är att de alla är bara ett samtal bort då jag behöver höra deras röster.

I bland har jag funderat på att flytta tillbaka till Avesta, ja jag har faktiskt det. Men samtidigt så är det så mycket som säger emot det. Flytten skulle enbart vara för att komma närmare er som verkligen betyder något i livet, min närmsta släkt och mina vänner. Annars har inte Avesta så mycket att erbjuda mig längre.

Jag trivs väldigt bra i Vässan, staden har det mesta. Bra shopping, bra uteställen, bra ställen för barnen att leka på, bra jobbmöjligheter, bra förbindelser, jag har träffat vänner här som är mig väldigt nära. Jag trivs i mitt hus, både jag och J har jobb här, vänner här. Barnen har bra skolor och det finns bättre möjligheter för dem  i framtiden. Det enda som saknas och som blir påtagligt just sånna kvällar få jag träffat min familj är just det...Ni finns inte är. Man måste planera och strukturera för att få vara er nära. Ibland saknar jag er så det gör ont.

Men annars trivs jag här och nu. Jag har utvecklas nått enormt sedan jag bytte jobb. Det är otroligt spännande och jag får se saker som andra människor bara får se på film om ens det. Jag har en trygg stabil grund om än lite svajig emellanåt. Jag är varken rik eller fattig. Jag har enormt fina vänner som jag vet håller mig om ryggen då det blåser. Jag har otroligt fina barn, ja låt mig säga de bästa. Så duktiga´, fina och trygga ungar!

Jag har grubblat så mycket, vänt in och ut på mig själv och andra de senaste veckorna. En kris i  mitt liv som uppkommit på grund av mina upplevelser och mina känslor. Men det är den jag är. Jag är mina upplevelser och känslor. Jag måste följa dessa. Jag har varit så ledsen så kudden varit blöt, jag har varit så arg så den störste UFC-killen borde passa sig, men störst av allt är min enorma besvikelse. Poletten som ramlat ner. Jag tänker inte spela längre, för att du ska bli glad, för att du inte ska bli besviken. Jag lever bara en gång, den gången tänker jag göra det på mitt sätt. Jag är jag, jag gör misstag, jag gör saker du inte gillar. MEN jag är jag. Låt mig leva mitt liv, låt mig göra mina misstag, låt mig vara den jag är, för det är då jag mår som bäst.

Jag är jag. Jag är Sara.

Nu är det höst på riktigt. Vi är inne i november. Ena morgonen är det frost och den andra regn och rusk. Höst helt enkelt.

Helgen har bestått av jobb. Har vart en hyffsad helg trots Halloween, tror dock nattpersonalen hade det lite värre:(

Vad har hänt annars då? Förra veckan var det höstlov, pojkarna var lediga och jag var ledig med dem mån-ons. Vi har mest pysslat här hemma. Plockat och donat. Även hunnit med ett par svamprundor i skogen. Leoslekland har också fått sig ett besök.

I går började jag ett litet projekt här hemma och målade min lilla köksö, vit. I dag fick den även marmorplast på toppen och resultatet blev väldigt bra. Nöjd.

I morgon är jag ledig, då ska det handlas och lite annat smått och gått medan pojkarna är i skolan. Sen på tisdag börjar min larm-upplärning. Det innebär att du under ditt pass bär en sökare som larmar då ambulasen kommer in med en dålig patient och då ska du befinna dig på trauma rummet och omhänderta den sjuka/skadade patienten. Adrenalin me like!

På Torsdag flyger Jimmy till varmare breddgrader, Malta ska återigen få sig ett besök. Poker står på hans schema. För mig och ungarna blir det skola och jobb. Sen i helgen ska jag träffa lite vänner och ha trevligt!

Annars hnder det inte allt för mycket, och lika skönt är väl de!

Stolt över att vara mamma till så duktiga och fina pojkar. Kevin och jag var på samtal i skolan i dag, det går bra för Kevin i skolan och han är en bra kamrat! Det gör mammahjärtat extra stolt.

har varit ledig ett par dagar eftersom Kevin har haft studiedagar, han har läst och jobbat på här hemma och även jag har fått en hel del gjort. I morgon är det fredag och Jimmy kommer hem från Norge, han har varit där på jobb. Det går bra för honom nu. Från och med 1 januari är han chef över 14 personer. Det är något han strävat efter länge så jag är glad att han har nått dit han är i dag.

Själv ska jag jobba i helgen, så barnen och Jimmy får klara sig på egen hand.

Charlie är numer kastrerad och går med tratt här hemma. Han tycker inte om det och börjar bli ganska rastlös. Vi får de närmsta tio dagarna endast går korta kiss-promenader. Han som är van att springa fritt i skog och mark tycker det är ganska tråkigt att gå runt kvarteret. Men den som väntar...

Annars då, det knallar på som vanligt. Har haft en hel del tankar och funderingar på sista tiden. Men har nog nu kommit fram till att skita i allt, lägga det på is och inte ödsla mer energi på det hela.

Jag mår trots allt ganska så bra nu:)

Helgen har bestått av familjemys i fredags, resturangbesök och spela-spel kväll med barnen. Riktigt mysigt. I lördags jobbade jag och sen träffade jag Karin. Det är en utav mina närmsta vänner här. Hon har funnits i mitt liv sedan pluggtiden till sköterska, och trots att vi är på väldigt olika nivåer i livet så fungerar vi klockrent i hop!

Jack och Charlie spenderade lördagen och söndagen hos mormor och morfar. Han är så underbart rolig min lilla kille, ibalnd säger han saker som han genuint menar men i mina öron låter det så roligt, så vuxet fast ändå litet:)

Som i dag när jag hämtade honom från skolan.

-Mamma, det var riktigt kul hos mormor och morfar i helgen. Jag tycker det är kul att vara där!
- Ok, svarar jag, vad är det som gör att det är så roligt då?
-Jo man får leka med Maxon, gosa med Dennis och så har de så mycket roliga leksaker, sen är de ju fantastiskt roliga också! :):)

Lillplutt, du har då världens bästa mormor och morfar sån tur att de är så fruktansvärt roliga!

Sen undrade han om jag också fick kött varje dag när jag bodde hos dem, för det får han när han är där. - Jag får kött varje gång jag är där, jag tycker om det, men jag gillar det inte.

- Men det går väl inte i hop? Både gillar och inte gillar?
-Jo alltså jag gillar smaken, men det fastnar i tänderna:)

Han är så söt den här ungen så man skulle vilja ta en tugga av honom ibland!

Nu ska jag krypa ner i sängen. Har pluggat en del på kvällskvisten. I morgon ska jag jobba kväll så det blir att läsa på förmiddagen. Sen är kursen onsdag och torsdag med tenta på fredag...wish me luck!

En vanlig kväller

Det går ibland lång tid mellan varven. Dels för att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva och dels för att tiden inte riktigt finns. Just nu går mitt liv åt till att jobba, vara med familjen och plugga.

Två veckor kvar till tentan, och jag har ångest, det är så himla mycket som ska läsas in och fastna i mitt huvud som just förtillfället är fyllt med massa andra tankar och funderingar. Det går liksom inte riktigt ihop.

Ska bli väldigt skönt när detta är över. När vardagen bara består av jobb och familj igen:)

Inte blir det bättre av mörker och kyla heller. Jag gillar inte hösten. Jag gillar vår och sommar och skulle kunna ha det så året om. Folk pratar om att tända ljus och få ha sköna koftor på sig, men då föredrar jag sol och lättare tyger. Bitter, ja kanske, men Sveriges höst och vinter känns så lång och i och med att vi bara är i startfaggorna än så känns det segt.

Barnen mår iaf bra och djuren också. Trots att Nelson var borta i ca två veckor och kom hem för några dagar sedan, så smal att varenda kota kändes och syntes. Troligtvis har han varit instängd någonstans, för han var ren och fin i pälsen och jag har svårt att tro att han skulle vara borta så länge utan att ha lyckats fått i sig någonting! Nu har vi fött upp honom på massa blöt och torrfoder samt fetgrädde så nu börjar han likna sitt vanliga "jag" igen. Skönt!

I helgen var vi till det nya badhuset och badade. Jag vet inte vad man ska ge det för betyg, det var påkostat och fint och fräscht och jag kan tro att många tycker det är jätte häftigt. Jag gillar ju inte att åka så mycket kanor så jag och Jack plaskade runt i bubbelpoolerna och de övriga bassängerna medan Jimmy o Kevin for upp och ner i rutschkanorna.

Nu ska jag lägga mig, i morgon börjar jag åter jobba efter ett par dagars ledighet!